Fregatten Vanadis

Vanadis världsomsegling år 1883

 

Johan emigrerade till Australien och blev Albin Carlson

 

Min farmors bror Johan Karlsson var båtsman i Roslagen och kommenderad med på fregatten Vanadis världsomsegling år 1883, där var också prins Oskar Bernadotte med. Johan måste göra ytterligare en långresa mot sin vilja, men hoppade då av och tog sig till Australien, där han bytte namn till Albin Carlson och gifte sig med Mary Fitzgerald. De fick två söner Francis och Albion. På grund av olika religiös inriktning "Albin var protestant och Mary katolik" höll inte deras äktenskap, så de skildes och Mary med pojkarna blev kvar pa fastlandet medan Albin flyttade till Tasmanien, där han arbetade på en farm. Av hans brev till systern Lotten framgår att han hela tiden längtade hem men kom aldrig mer till Sverige.

 

 

 

Kikaren

 

Här är en kikare som var med på fregatten Vanadis resa.

Den äger nu min svåger Bernt och han

ärvde den efter en sjöman, som var med på världsomseglingen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några bilder på Fregatten Vanadis

 

Ångbåten Åkers kanal i Garnsviken, Össebygarn

 

 

Mary och Albin

 

 

Mary

 

Vanadisvisan

 

År 1883 vi kommendering fick, och med fregatten Vanadis på verldsömsegling gick, Att oss förskaffa kunskap och verlden att bese, Vi voro raska sjömän 333.

 

Men vi få lof att lyda de order vi ha fått, Ty vi ha svurit trohet till rike , kung och slott; Att lära oss, exera så godt vi det förstå, och att vi kan försvara oss, ja om det gäller på.

 

Uti november månad, vi alla gick ombord, och friskt var det i vädret, Men kallt var det i Nord, Men tänk på lilla vännen, som hemma sitter qvar, Hon saknar nog den sjöman, som seglar bort i dag.

 

Den 5:te Desember vi från Karlskrona gick, och mången lyckönskan vi med på resan fick, Af alla bekanta, och så vår lilla vän, Vi träffas ej på länge, förrän vi kommer hem.

 

Vi seglar genom Östersjön, och från Sveriges strand, Passerar Danska sundet kom snart till Engeland, På Charnes redd vid Themsen, vi sedan ankrade, Och låg där några dagar, och sedan seglade.

 

Vårt ankare vi lättade och gick för full maskin, Genom engelska kanalen i Franska bugten in, Vi Spanska sjön passerade, fast luften der var sval, Och efter en god segling vi kom till Portugal.

 

Den 22:dra December, Vi kom till Lissabon, Der hade vi råmanning, för Portogisisk kung, Sen julen vi firade i Portugals huvudstad, Och presten läste messan för oss på Juledag.

 

Sen böljorna vi plöja i väder och i vind, Och solens varma strålar de bränna oss på kind, Det var i långa tider, som vi nu månde gå Igenom stora Atlanten, och intet land vi så`.

 

Vi linien passera förutan adra ord, Då kommer havets konung med all sin svit ombord, Han ville oss beskåda och alla sina män, Att nästa gång vid linien få möta oss igen.

 

Den kursen som vi styrde till Rio, vi kom fram, Vi tänkte få beskåda Amerikas sköna land, Det var till ingen glädje, Hvad som vi höll oss vid, Vi kommo till Brasilien uti en sjuklig tid.

 

Vi låg der ej så länge, ty söder hän det bär, De orden som jag talar de lyder ju så här: En sjöman han får tåla så många slags klimat, Nu styra vi mot kölden och det med lustig fart.

 

Den siste februari vi sätter kursen vest, Gick in i Magellansundet och det var regn och höst, Der fick vi skåda vildar som vi ej förr har sett, De kom i små kanoter, som flöt på vattnet lätt.

 

Vi lemnade sen Magellanssund, kom in i Smiths kanal, Och denna inlands farled, var både lång och smal, Ty der på båda sidor så långt man kunde se, Skyhöga berg vi skådade, hvars topp var is och snö.

 

Nu under vackert väder, och under foglig bris, Vi gick ut i stilla hafvet, styr kurs till Valpareis, Och under denna segling, som varit oss så god, Vi fånga albatrosser, och tog dem in ombord.

 

Nu äro vi framkomna uti en treflig hamn, Der står så vackra flickor och väntar oss i land, De stå på stranden klara och helsar oss så här: Välkomna Svenska sjömän, kom an i gossar här.

 

Valpareis, det är nog en skön och härlig stad, Så tyckte och de gossar, som stanna nio qvar, De älska nog sitt hemland, ej rigtigt vår fregatt, Utbytte uniformen emot en sjömanshatt.

 

Vårt ankare vi lättade och gick från denna hamn, Då stodo våra flickor och vinkade på strand, Vår segling vi fortsatte, kom snart till kallao. Som bara tolf grad` sydligt ifrån Ekvatorn låg.

 

Vi ankrade vid Callao, der krig helt nyss har stått, Och mången tapper krigsman, sin bane der har fått, Af Peruanska flottan, det var ej mycket qvar, Ty Chilenerna dem totalt afväpnat har.

 

Vårt ankare vi lättar, med raskhet en och hvar, Ifån Amerikas vestkust vi afskedshelsning tar, Utöfver böljans salar nu vestvart hän det bär, Att uppnå Marquesas öar, så fort som möjligt är.

 

Våra segel vi nu skyndar att giga och beslå, Vi firar ned propellen och sen för ånga går, Och inom kort vi fällde, vårt ankare i hamn, som säkert var den skönaste vi i dessa öar fann.

 

Öns namn var Nouka Hiva, der mycket trefligt var, Ty utaf landets frukter vi fingo alla slag, Den elfte Maj en söndag det bildades en jagt Bland höga berg berg och dalar i landets vilda trakt.

 

Och efter vilda getter, det spriddes till ett skall, Som slutade med en af våra kamraters olycksfall, Hvad kunna vi värdera de tretton getter små, Emot en rasker sjöman, som böljor plöja får.

 

Så fridfullt han nu hvilar på Nouka Hivas jord, Vid hans graf vår pastor talte så månget hjertligt ord, Att han var älskad af oss alla, kamrater och befäl, Hans kista prydd med blommor då läggs i jorden ned.

 

En afton sen solen i vester bergad var Kommendören givit order vårt skepp var segelklar, Vi vindar kring i spelet, och ankaret gick opp, De hvita seglens dukar, sig fyllde inom kort.

 

"Se väl förut"! de hördes tilldem som utkik står, Ty bränningar, skär och öar vi jemt i sigte får, Uppå vår Drottnings namnsdag, vi fällde ankare Vid korallön Fakarava hör till Långa öarne

 

Landpermission vi fingo båda vakter på en dag, Och snäcor och koraller vi plocka många slag, Och denna kära samling i skrinen stufvas in, Vi sedan lättar ankar och seglar för god vind.

 

Tahitis sköna Paradis vi kommo sedan till, Ty der vi fingo skåda hvad skönnhet södern bär, På jordens rund ej finnes en ö så skön som der.

 

Det folk som ön bebodde så höfligt mot oss var, Hvar helst vi der framgingo de frukter till oss gaf, De vet ej af stor möda ty födan växer vild, De bo i lugn och frihet, långt bort från sorgen skild.

 

Landstigning vi och hade i detta sköna land, Karackerna oss följde samt blomsterkransar band, På vägen vi marcherade de hoppade så lätt, med löf och palmer prydda i paradisisk drägt.

 

Och när musiken blåser, och trummans hvirfvel slår, Det liknade en löfskog, som gungande framgår, De följde oss till heden och der vi hvila fick, Unfägnades med frukter, samt kokosmjölk till dtyck.

 

Farväl vi sen fick taga ifrån Tahitis land, Och många kära minnen vi ha från denna strand, Vårt ankare vi lättar och seglen hissas opp, Och vimpeln den svajar på mastens höga topp.

 

Vi seglingen fortsatte till Honolulu stad, Der fick man åka droska, och rida i fullt traf, Blott pengar fick ej fattas i denna nöjets stad, Der stannade fem gossar bland dem en korporal.

 

Vi hade och råmaning för konung Kalikåh, Och hurrade så lifligt för hans person så god, Med ordensband och stjernor, han prydde vårt befäl,Han sjelf i Europa, fått minst ett dussin väl.

 

Och kungliga och höga, de var ombord på bal, Och Vanadis var prydder med flaggor och signal, Landstigning vi der hade, och extra kungen gaf, Vi lättar sedan ankar, och hastigt seglar af.

 

Nu färden gick till Bonham så fort som nogonsin, Dess folk var tatueradt, samt långa öronskinn, Som ned till axeln hängde, ty dem de skurit opp, Der bodde och en konung, kanske tillnamnet blott.

 

Vi vistas der så länge, till Japan var vårt mål, Vi stillpasad passera, och hettan den var svår, Men komna nära Japan der var det friskare, Sydostlig storm vi fingo som seglen skörade.

 

Mellan bergen in till hamnen det var en halfver grad, För bara rigg vi gjorde sju à åtta knopars fart, augusti tjugusjette, en klar men stormig dag, Vi fällde vårt ankare vid Jokohama stad.

 

I denna hamn vi lågo en månad, något mer, Och fick god tid att skåda Japanesiskt bruk och sed, Vår rigg vi der försedde, och skrofvet lite med, Samt rår och svåra stänger, vi tog på däcket ned.

 

Till fots man ej behöfver i Japan att gå lång, Mång tusen Japaneser sig plågat hästens tvång, De bjödo oss att åka i vagnen fin och grann, För några cent de sprungo så svetten af dem rann.

 

De sedan styrde kursen, till något snyggt hotel, Der man fick dricka viner, med flickor och dertill, Man fick bekantskap göra, ty deras rosenkind, Den lockar hvarje sjöman, som till Japan fått god vind.

 

Gift qvinna uti Japan, hon var ett äkta fynd, Med svarta blanka tänder, samt rakad ögonbryn, Sitt hufvud männen raka, dock lemna några hår, Och skägg de aldrig bära, kanske de det ej tål.

 

Hurtigast af alla, det var skepphandlarns män, Hvar gång de oss besökte på Vanadis igen, De vricka sina åror, och stämde upp en sång, Hvars toner ljödo lika, som då ankor är igång.

 

Märkvärdigt var i Japan, den store buddas bild, Den var av brons tillverkad, den stora jättebild, Hans hjessa högt från jorden når två och sextio fot, Fem fot var och hans fingrar, i näsan kan man bo.

 

Den femtonde September, den dag var stormig svårt, Vi fällde alla ankar och full maskin framåt, Barkassen gick i marvad, förtöjd vid aktern än, Vår slup den hastigt kantrade, kom med kölen opp igen.

 

Babords båt den slet sig loss, från sin förtöjning snart, Den fylldes fort med vatten, och sjönk med hastig fart, Dock innan vi avgingo Den togs ur djupet opp, Derför vi fick en extra rom, det knappt vi kunnat trott.

 

En morgon klockan åtta, det var den första dag, Vi sågo i oktober, det töcken och dimma var, Skeppsorder vi erhållit och skepparn blåser så, "Nu ska vi lätta ankar, och segla härifrån.

 

En lots ombord vi fingo, farleden sedan går, I Japans kanaler många, vi sköna stränder såg, På höga kullar trappvis var jorden odlad der, Så välskött som en trädgård, så långt vårt öga ser.

 

Till Koba vi anlände, den stad var snygg och grann, Det mycket var att skåda, då vi der kom iland, I vackra Buddhatempel man fick gå ut och in, och stora risfält böljade i nejden der omkring.

 

Till Nagasaki sedan, vi kom i grefvens tid, Ty der var fest i staden och äfven muntert lif, Och folket bar en drake, som var så stor och lång Att den på stänger svängdes, dertill musik och sång.

 

Tenntallrikar till trumma, säckpipor allt förfäl, Det var stor lust att höra och se på detta spel, En fest för Buddha var det på denna högtidsdag, Som gud de honom dyrka och lyda all hans lag.

 

Från Japans gröna lundar, farväl vi taga fick, Vilättade vårt ankar och raskt till segels gick, Komna ut på hafvet, vi segla hastigt fram, Ty inom några dagar vi kom till Kinas land.

 

Till Hongkong vi ankommo, en Britisk ö och stad, Kineserna der bodde, ej vänligt stämda var, Till krig de har sig rustat, och trotsar solens bror.

 

Och mandariner stolta, med sin hårpiska grann, De lägga råd tillsammans, till bästa för sitt land, Men Fransmännen dem tuktar, tar slott och städer in, Att Kejsaren mond tänka: nu kommer sjelfva hin.

 

Vi snart från Hongkong segla, ty fredliga vi är, Ett godt bevis på detta jag kan framvisa här, Ty sedan vi afgått höll Chefen detta tal: "Jag tackar eder gossar, att ni er uppfört bra".

 

Vi framkom till Manilla förutan äfventyr, Skeppsläkarn der tillordnat ett mycket bra bestyr, "Stark värme vi passera, vår ögon skada gör, Vi må beställa hattar, Som skydda oss derför".

 

Och hattar snart vi fingo, med stora brätten för, De öarne der voro de Spanien tillhör, En fest till Prins Oscars ära, de Spanska herrar gaf, Krigsfolket paradera, till häst och fot så bra.

 

Vid huvudstaden Bangkok i Siams ädla land, Vi sedan fällde ankar, fast långt ifrån dess strand, En elefant iflaggan, det Siam alltid för, Ty detta land de största och vackraste tillhör.

 

Om konungen af Siam jag också nämna får, Oss nordens sjömän bjöd han, som gäster till sitt hof, Förplägning rikt vi fingo, och drufvans ädla saft, Upplifvade vårt sinne, så lustigt och gladt.

 

Denna stad var bygd på pålar uti kinesisk stil, Ett Wenedig i Asien, jag honom kalla vill, Der var förgyllda tempel, med mycket höga torn, Och folket sig bekänner till Buddhas religion.

 

För första gång på resan, det var från denna hamn, Vi ut med segel gingo från Siams sköna land,Fem dygn till sjös vi segla, Och sen var ankar klart, att låta gå på redden vid Singapore stad.

 

Detta land var rikt på frukter och många sorters djur, Papegojor, struts och apor, hör till Indiens natur, Vi kung Oscars namnsdag fira, fast långt från nordens pol, Och svenska flaggan svajade vid euqvatorns varma sol.

 

Vi Malaccas sund passera, och baj of de Bengal, Gick, Gick in i floden Ganges och till Kalkutta stad, Den andra jul vi fira der uppå vår långa färd, Med glädje var vi komna till Indiens blomsterverld.

 

Hvar morgon då solen i öster uppgått har, Då skyndar Hinduen att taga sig ett bad, I Ganges flod han aftvår sig synderna så smått, Och tror ej hafva flera, än för dygnet han begått.

 

Oss sjömän ifrån norden ej kraften svikit än, Det spörjes i Kalkutta på sjömanshuset än, Tolf starka män oss bjödo att draga med ett tåg, De trodde nog att segern i deras händer låg.

 

Dock hurtigt drogo alla vi tolf från Vanadis, Vi drogo upp de starka och vann det första pris, En rupie till mans vi fingo, och månget bifallsord, Som lände oss till ära, att vi det prof bestod.

 

En Zoologisk trädgård vi äfven der besåg, Af alla djur der funnos, som lefva på vår jord, Den var i stadens närhet, med glädje och med lust Vi njöto af naturen, så skön vid Indiens kust.

 

Bland qvinnor i Indien det är en allmän sed, Att ringar ha i näsan, om ben och armar med, Och när de spatsera, då skramlar det besatt, Och lyster eder veta, är färgen på dem svart.

 

Den fjerde januari adertonhundra åttio fem, Vi gick ifrån Kalkutta, framåt med full maskin, Oss Ägirs döttrar helsar då vi kom ut fårn land, Neptun så gladt oss skänkte god vind till Ceylons strand.

 

Ej något land på jorden, så långt historien lär, Förutom grå ön Ceylon, der qvinnan frihet bär, Att gifta sig med männer, ja flera på en gång, Det låter som en saga, men eger dock bestånd.

 

Ej mycken skillnad finnes, på qvinna eller man, Sitt långa hår uppsätter mannen i nacken med en kam, Dertill är klädsel lika, har mannen icke skägg, Kan man dem icke skilja, ty han bär qvinnodrägt.

 

Och perlor, ädla stenar, finns på hafsbotten der, Der finns ej ö på jorden så rik som Ceyion är, Dock lefva det människor, uppå dess vestra kust, Som äta kokta ödlor, stekt apkött med stor lust.

 

En väldig skog med palmer, förskönar detta land, Arekapalmens krona når högt mot himlens rand, Kokospalmen ståtlig den sträcker sig mot skyn, På Sagopalmen växer så rikt med sagogryn.

 

Vi afgick från Ceylon att pröva än en dust, Och gingo fram helt sakta långs Indiens vestra kust, Ty motvind och stiltje, omvexla med hvaran, Dock äntligen vi kommo, till Bombays vackra hamn.

 

Om elddyrkarne i Bombay, jag nämner några ord, En ständig eld det brinner i deras tempelchor, Den underhålles ständigt med ved af bästa slag, Den får ej heller slockna, så lyder deras lag.

 

Dertill en hatt de bära, uppå sin huvudknopp, Till form ej mycket olik, en afhuggd sockertopp, Och ibland dessa menniskor den svälta kan sig värst, Han hålles i stor ära, och anses vara bäst.

 

Vid seglingen från Bombay, blef lyckan dock vår vän, Öfver Indiska hafvet, och till Arabien, vid Aden vi ankra, men låg blott en dag, Ty vi fick hastigt order, gå till Massuah stad.

 

Vårt uppdrag var att skydda, mot hedningarnes våld, De svenska missionärer, som hade sin station, I närheten af staden, dock fick vi fara trygg, Ty Italienarn sade, sig vara dess beskydd.

 

Igenom Röda hafvet, vi gick med hastig fart, Och berget Sinai om styrbord, det stod så högt och klart, I Zuezkanalen vi gingo sakta fram, Och vid Port Said en afton, förtöjde i dess hamn.

 

På Medelhafvets böljor, bland vilda stormars lek, Nu Vanadis frambryter, med bog af nordisk ek, Vår norna står i fören så mäktig, ja så skön, Och lyssnar till dess hafsskum, som brusar omkring för’n.

 

Vi ankrade vid Malta men hvilan den blef kort, Till sjös igen det gäller, och ut på hafvet fort, Och mötte storm och motvind, ja refva och beslå, Vi fngo hastigt göra, ty stormen kom så hård.

 

Till Spanien vi styrde, och vid Gibraltar stad, Vi ankrade en morgon och genast ut med fart, Vi satte våra båtar, derefter kolade, Då Chefen sen fick order, vi genast seglade.

 

Från Gibraltar vi oss vänder och hem till Sverige, Att se dess sköna stränder, som lyser grönskande, Och goda vindar förde vårt skepp på blåan våg, Och med glatt mod vi åter, nu fosterjorden såg.

 

Ja, nu så får vi tacka, vår Gud i himmelen, Som hafver oss ledsagat i vida verlden kring, Vi äro alla komna, med glädje till vårt land, så gladt vi kastar ankar i lilla vännens famn.

 

Och äfven vi bör tacka, vårt hurtiga befäl, Som här har fört kommando och allting har gott väl, På resan vi exerat, och följt vår skepps rutin, Mången gång har svetten runnit, på solbränd sjömanskind.

 

Om någon önskar veta, hvem visan hafver gjort, Det har en hurtig båtsman, som varit med ombord, Bland Karlskronas kompanier hans namn ni gissa må, Han hafver henne diktat, på böljorna de blå.

 

 

Tuppen

Min far Ruben berättar om hur hans morbror Johan (Albin) tog sig till Stockholm med ångbåten Åkers kanal (kallad Tuppen) för vidare färd, antagligen till Karlskrona där

han mönstrade på Vanadis.

 

Klicka här för att Lyssna

 

Copyright 2012 © All Rights Reserved